1797-1856 French Paul Delaroche Locations Painter and sculptor, son of Gregoire-Hippolyte Delaroche. Though he was offered a post in the Bibliotheque Nationale by his uncle, Adrien-Jacques Joly, he was determined to become an artist. As his brother Jules-Hippolyte was then studying history painting with David, his father decided that Paul should take up landscape painting, and in 1816 he entered the Ecole des Beaux-Arts to study under Louis-Etienne Watelet (1780-1866). Having competed unsuccessfully for the Prix de Rome for landscape painting, he left Watelet studio in 1817 and worked for a time with Constant-Joseph Desbordes (1761-1827). In 1818 he entered the studio of Antoine-Jean Gros, where his fellow pupils included Richard Parkes Bonington, Eugene Lami and Camille Roqueplan.  Related Paintings of Paul Delaroche :. | The State Barge of Cardinal Richelieu on the Rhone | Central section of the Hemicycle | The Death of Elizabeth I, Queen of England | The Solns of Edward IV (MK45) | Madame Georges Bizet |
Related Artists:
BENSON, Ambrosius
Flemish Northern Renaissance Painter, ca.1495-1550 South Netherlandish painter of Italian birth. In 1518 he acquired Bruges citizenship, and in 1519 he was admitted to the guild of painters and saddlemakers there as an independent master, with the comment that he was 'from Lombardy'. He may have been from Ferrara, although he was originally called Ambrogio Benzone, taking his first name from the patron saint of Milan, the capital of Lombardy. He was probably attracted to Bruges by its commercial and artistic reputation. Initially he worked in the studio of Gerard David, by whom he was profoundly influenced, but after a few months the relationship went wrong and the younger painter brought a case against David. Benson's first marriage was to Anna Ghyselin, who bore him two sons, Willem Benson (1521/2-1574) and Jan Benson (before 1530-before 1581), both of whom became artists. From his second marriage, to Josyne Michiels, a daughter Anna was born, and he had two other daughters from various extra-marital relationships. Benson was an affluent and successful man: he owned several houses, for one of which he gave eight paintings in half payment (which gives some idea of the value of his works at the time). Benson twice received commissions from city magistrates to decorate their new county hall and was a member of the city council on three occasions; he also held important offices within the painters' guild, including dean (1537-8 and 1543-4) and governor (1540-41). His pupils included his two sons, and Joachim Spaers (1541) and Jacob Vinson (Fynson; 1549).
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Friedrich von Amerling
Austrian Academic Painter, 1803-1887,Austrian painter. He came from a family of craftsmen and studied (1815-24) at the Akademie der bildenden Kenste, Vienna, where one of his teachers was the conservative history painter Hubert Maurer (1738-1818). From 1824 to 1826 he attended the Academy in Prague, where he was taught by Josef Bergler. In 1827 and 1828 Amerling stayed in London, and he met the portrait painter Sir Thomas Lawrence, whose work was to be a strong influence on Amerling's painting during the next two decades. Amerling also travelled to Paris and Rome but was recalled to Vienna on an official commission to paint a life-size portrait of the emperor Francis I of Austria (Vienna, Ksthist. Mus.). With this work,